Har tappat blogglusten helt och hållet om jag ska vara ärlig, så att uppdateringen skulle bli bättre f.o.m. idag kanske inte riktigt stämmer. Känns som att jag bara har negativa saker att skriva och då känns det bättre att inte skriva någonting alls. Eller?..

Linn åkte hem igårkväll och jag kände en så obehaglig känsla i magen när vi sa hejdå och tårarna satt som en klump i halsen. Jag kan knappt minnas när jag sist hade så kul som jag haft under tiden Linn var här, hon kom verkligen när jag behövde någon som mest och jag tror vi båda kan säga att vår vänskap har växt otroligt mycket under de dagarna hon var här, hon har faktiskt känts som en i familjen. Jag menar, innan umgicks vi inte mer än på spanska lektionerna 2 dagar i veckan och såg varann då och då på rasterna, att hon skulle vara den första av mina kompisar som kom hit och besökte trodde jag verkligen inte, men det finns inget jag ångrar med att hon var här. Dag in som dag ut så har vi skrattat så att vi nästan kissat på oss. Tiden rusade iväg för fort. 

---

Btw så har jag börjat sätta ihop en liten mini-film gjord på bilder och videos som tagits då hon var här, och jag ler konstant när jag ser alla bilder och videos, jag ska finslipa allt lite till innan den kommer upp på bloggen. Annars då? Allt känns som tiden innan Linn kom hit, alltså rastlösa dagar, negativa tankar och ensamma känslor. Där kom negativa Mallan tillbaka, välkommen!

Bilden är från instagram arkivet och togs igår när jag och Linn skiljdes åt. Blir nästan helt tårögd av att kolla på denna bild. Sängen kändes tom igår när jag gick och la mig och det finns ingen next to me om dagarna som får mig att skratta så att magen krampar. Känns overkligt att hon inte är här och vill inte ens veta av tanken att jag inte vet nästa gång vi två ses igen. Linn, tack för ALLT. Detta är ett minne för livet. ♥